Från ASN, Akut Stroke- och Neurologiavdelningen.
Jag mådde förhållandevis bra när jag fick åka hem.
Fortfarande fullproppad med mediciner av olika slag.
Vissa värre än andra.
Vissa svåra att trappa ur - som det heter på sjukhusiska - alltså att plocka bort ur kroppen på ett skonsamt sätt.
Annars går liksom kroppen i spinn.
Abstinens uppstår.
Skakningar och ryckningar. Svettningar.
Det har varit en resa tillbaka.
Tillbaka till att bli Jag igen.
Att göra sig av med mediciner.
Att stå kvar på vissa, ett tag till.
Att gå lagom fort fram, typ gasa & bromsa om vartannat.
Orolig ibland för att det ska komma tillbaka.
Tillförsikt och tro.
Hopp.
Goda vänner.
Lita på mig själv, på vad och hur jag känner mig, hur jag mår.
Att prata med familjen.
Ett halvår har gått. Och jag minns hur det kändes i mitten på februari.
Jag grät, och grät, och grät. Jag trodde: "...jag kommer aldrig bli frisk igen, jag kommer aldrig orka dansa igen, jag kommer aldrig kunna köra marklyft igen..."
Imorgon den 2 augusti springer jag Tällbergsmilen.
Say whaaaaaaat :-)?
Ja, det är sant.
Jag som inte ens kan springa - åtminstone är det vad jag trott i hela mitt liv - ska springa ett mil-lopp.
Maken har coachat mig och två kompisar sedan i början av juni.
Backträning, intervaller, slätlöpning, pepp och löpskolning.
Nu är väskan packad.
Jag ska gå och sova.
Man behöver sömn för att orka. Oavsett vad det handlar om.
Lite pirrigt är det allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar