Summa sidvisningar

fredag 31 januari 2014

Fredagsmyset har startat.

Och här ligger jag liksom.
I soffan. Med mössa på.

Och nej, jag har inte blivit sämre i huvudet.

Det är bara så att vi har så jädrans kallt inomhus.
Och jag har kommit på det ultimata sättet att bli varm i hela kroppen.
Att jag tar på mig mössa.
Och det slutar ofelbart på samma vis - varje gång - jag slutar frysa.

Men det var en parentes.

Det som var grejen var att jag tänker börja mitt fredagsmys redan nu.

Har fått två sköna vinterpromenader idag.
Så härligt att få känna vinden och snön i ansiktet.
Att få gå på i raskt tempo.

Så, nu är jag ombytt - jag blir svettig av mina promenader - och har parkerat mig i soffan.

Undrar om jag ska be maken komma hit med lite godis?

torsdag 30 januari 2014

Rödblommig.

Jag känner hur jag blir starkare och starkare för var dag som går.
Jag börjar mer och mer känna igen min kropp.
Mitt huvud är klarare.

Jag har börjat längta.
Längta efter att få röra på mig.
Att få känna att min kropp lever & andas.
Jag vill svettas.

Och en ännu viktigare sak.
Jag längtar efter att få träffa andra människor.
Höra lite surr.
Att få skratta tillsammans med andra.

Så jag åkte till Dansverkstan för att träffa alla dessa härliga människor.
Och jag tog med mig träningsskor och boxningshandskar.

Nu vet jag att det finns många som har åsikter om detta.
Om att det är för tidigt.
Om att jag måste vara rädd om mig.
Om att jag måste vila.
Om att jag inte får.

...många måsten.

Men, jag känner min kropp.
Jag vet mina begränsningar.
Jag chansar inte.

Men att det var skönt att få kramas med bästa bästa Kjelle - och få boxas med densamme - det gjorde underverk med både kropp & knopp.

Skönt befriande att få slå på en boxningssäck.
Skönt att få slå på Kjelle. Eller hans mitsar ;-)
Skönt att se sitt eget ansikte bli alldeles rödblommigt.
Och ögonen strålar liksom.

Och ja, självklart tog jag det försiktigt.

Snö-motionerar.

Jag fortsätter min "Jag ska bli frisk-resa".

Idag, sovmorgon, skönt.
Blev dock väckt redan kl 8 av "syster Stefan" - måste ju ha mina mediciner.

Sedan har jag anammat min fina vän Bettans koncept.
Mission: motion, dagsljus & frisk luft.
Så, på med vintermunderingen och stavar. Ut i snön och vinden som viner.

Och det är ju rätt så häftigt det som händer under dessa promenader.

Eftersom det är kall vinter, plus det faktum att jag går med stavar, så blir det inte så mycket mer än att tänka en massa under promenaden.

Det vill säga, jag kan inte plocka fram mobilen och ringa någon och babbla bort denna värdefulla tid.

Kvar blir tankarna.
Och de får flöda fritt. Komma och gå. En del får stanna kvar lite extra, medan andra bara får fladdra förbi.
Jag väljer.

Sinnet får vara fritt.

onsdag 29 januari 2014

Prövar mig fram.

Det tar på krafterna att vara så sjuk som jag har varit - och till en viss del faktiskt fortfarande är.
Att spendera nästan en månad på sjukhus - bli halvt galen av smärta, att drabbas av en sådan vidrig smärta jag inte ens trodde var möjlig.

För att inte tala om rädslan som infann sig. Inte bara hos mig.
Rädslan jag såg i makens ögon.
Rädslan jag såg i barnens ögon.
Rädslan jag såg i Bettans ögon.
Och, kvickheten, rappheten, effektiviteten - kanske inte rädslan, utan mer att det faktiskt kunde vara riktigt bråttom - jag såg hos läkaren på Akuten.

Det sätter sina spår.

Men jag har bestämt mig.

Jag ska ju bli frisk. Fullt återställd. Normal (så "normal" som jag är i vanliga fall alltså *fniss*).

Och det går framåt, åt rätt håll - det känns riktigt bra.

Jag ber, håller tummarna, rabblar mantran, omger mig med positiva och energihärliga människor.

tisdag 28 januari 2014

Stavprommis.

Innan jag blev sjuk och hamnade på sjukhus så hade mina stavar nästan blivit helt bortglömda.

Nu är de perfekta att ha när jag går ut och går.
Både för att det blir lite extra träning och för att de tjänar som lite balanstrygghet.

För så är det - jag har bestämt mig för att jag ska bli frisk.

Och än så länge kan det inte bli tal om någon tung träning.
Då passar det perfekt med promenader.
Helst mitt på dagen - då får jag både frisk luft och dagsljus :-)

Det finns hopp.

Wow, kan ni fatta?

Idag har jag orkat både det ena och det andra.

En hyfsat rask promenad med stavar - med målet inställt på Salong Wauge för att boka tid, typ fram och tillbaka det blir lagom.
Och YES, jag orkade - och blev inte tokslut efter heller!

Efter en skön och lugn eftermiddag kände jag att det liksom fattades något...

Det fattades kramar, Zumbakusinkramar, Dansverkstankramar - och lite musik, kärlek & glädje.

Så jag frågade maken om jag liksom kunde få skjuts ned till Dansverkstan (jag får inte köra bil).
"Självklart!"

Och visst blev det kramkalas! Jag blev så varm och härlig i kroppen - och då inte bara pga långkalsonger, haha.

Härliga, fina Linda hade dessutom gjort ett vackert armband till mig ♡.

Men visst, tårarna kom, de gick bara inte att hejda.

Käre Gud, låt mig få bli frisk nu. En dag i taget.

söndag 26 januari 2014

Energy in.

Kort - men ack så jobbig promenad till Bettan - sedan lite bus på boll och matta (bara lite), toppat med gokaffe och kramar.

Tag i pannan - vi pimpar mitt fulplåster - snyggt va?

Kort promenad hem från Bettan - upphämtad av make & vovve.

Pust. Happy. Trött. Energifylld.

Cowboysoppa med älsklingen nu.

Sedan blir det vila resten av dagen.

lördag 25 januari 2014

I'm a Geisha.

Om man känner sig så trött, ful, påverkad av mediciner, uttråkad men orkeslös...etc, som jag, då får man verkligen tröstäta lite.
Visst ;-)?

Hårdkörning sliter.

Kände att jag inte orkade sitta still.
Ja, jag vet att det låter konstigt.
Men irritations-känslan av att vara sjuk, hjälplös och liten tog över & jag blev förbannad.

Så jag plockade och fixade, snabbdammade lite här & lite där och avslutade med att dammsuga.
Bröt ihop halvfärdig med städningen, gråtande, och helt slut.

Precis då kommer maken hem med voffen från promenaden och bara stirrar på mig.
Och stänger av dammsugaren och frågar om detta var något jag ville göra eller kände mig tvungen att göra.
Det var då tårarna kom...
Jag ville ju göra nytta. Men orken räckte inte till.

Maken styrde upp och tog över.

Nu har jag vilat lite, men ligger kvar ett tag till. Huvudet känns tungt och jag är trött.

Gillar tystnaden men saknar resten av familjen som är på kalas.

Zzzz.

fredag 24 januari 2014

Kämpar.

Jag har lovat mig själv att inte ge upp.

Men lite självömkan ägnar jag mig åt, det ska erkännas.

Piller hit och piller dit.
Plåster i pannan så man ser ut som...ja, jag vet inte vad. Inte är det snyggt i alla fall. --> Vem gjorde kroppsplåster VITA när de ska sitta på huden?!
Och hjärnan är mosig. Idag glömde jag äta lunch. Vad faaaaen /$#^/! $*£.
Ryckningar i händerna (biverkningar från mediciner)
Magen packar ihop av alla mediciner.
...etc.

Så, tack & bock, färdiggnällt för idag.

Jag är inte religiös men jag ber...

torsdag 23 januari 2014

Vilostund.

Dags för lite after-drugs-vila.
Hoppas jag får drömma om ett smärtfritt huvud.
Zzzzzzz.

onsdag 22 januari 2014

Botox, eller.

Efter att ha sovit hyfsat gott var det så dags för behandling nummer 2 av nervblockad av trigeminusnerven.

Inte lika nervös denna gång - nu vet jag ju vad som ska hända - och nu hade jag dessutom äldsta sonen med som sällskap.

Vi får lov att sätta ny infart - of course -  men det är numera en baggis. Denna var den den 16:e sedan jag kom in den 29 december. 

Sedan var det dags. Daniel redo med kameran. Läkaren redo med sprutan och narkossköterskan redo för att knocka mig.

Vaknar lite senare upp och känner mig rätt så avslappnad. 

Att jag sedan, av sonen, får reda på att jag betett mig lite halvknasigt efteråt, men det får jag väl bjuda på :-)

Ex axplock:

"zumba är mitt liv"

Jag säger till sjuksköterskan att: "vore jag inte gift så..."och pekar åt läkarens håll.

"Min son har faktiskt epilepsi så jag måste ta hand om honom. .."

Garbo på rymmen.

Ja, jag erkänner, jag har en last.
Mango, och då helst blandad med turkisk yoghurt & kvarg, toppat med nötter och lite Agavesirap.
Och då gör man liksom nästan vad som helst för att få tag på denna delikatess.
Förklädnad är väl en urbra idé?

måndag 20 januari 2014

Överkörd å det grövsta.

Kommer tillbaka till avdelningen efter att ha haft en mysig/smärtsam/kramig/otäck osv permission.
Av någon anledning bytte de ut en medicin mot en annan -  vilken orsakade otäcka, konstiga och läskiga hallucinationer.
Dessutom somnade jag mitt i en konversation, mitt i maten, ja lite hur som helst typ.
Jag skällde på maken - jag trodde att han var undersköterska, som kom in i sovrummet, eller i min värld hade han han med sig min matbricka.

Kl 8 imorse tog jag mina mediciner och ca 8.30 var vi uppe på avdelningen. Sedan gick det bara utför.

Fick efter mycket om och men träffa en läkare som var den mest osympatiska,  icke empatiska,  mest nedlåtande människa jag har träffat. Det tog bara 3.5 timme....

Jag försökte en sisådär 15 gånger tala om att hur ont det gjorde i huvudet men fick bara till svar att han ville veta hur det kändes att vara hemma.

Jag försökte beskriva hur de här hallucinationerna kändes, hur otäcka de var.

"Mmmmm" fick jag till svar.

Jag försökte beskriva hur det kändes när min 12-åring hittar mig på på toaletten,  sovandes.

"Oj då"

Det var inte heller särskilt roligt att se slemmiga varelser på tv:n - mitt i en annan typ av serie eller film. 

And btw, läkaren har ändrat i min medicinering, utan att berätta varför. 

Det jag vet är att huvudet gör ONT!

Nu känns golvet i hörnet som det enda stället som funkar. 

lördag 18 januari 2014

...hemma bäst.

Efter nästan tre (3!) veckor på sjukhus kan jag lova att det kändes fantastiskt UNDERBART att äta frukost hemma tillsammans med maken - både Charlie och Mike var med. Och blivande tonåringen sov djupt såklart.

Sedan måste jag medge att det ser lite läskigt ut med alla färgglada piller som maken lagt fram.
Tröstar mig med att det är vackra färger i alla fall.

fredag 17 januari 2014

Välgörande Yoga.

Har haft en väldigt dålig dag idag - smärta, ilska & vansinnig hemlängtan.

Så efter att ha fått smärtlindring rullade jag ut min vackra & rosa yogamatta och självklart fick de härliga grå yogablocken vara med.

Förr kunde jag inte utöva yoga utan instruktör eller via någon annan form av ledning.
Idag yogar jag mer än gärna på egen hand.
Men förutom det så går jag regelbundet på två yogaklasser i veckan.

Så visst, den här vansinnigt, vidriga och  smärtsamma huvudvärken försvinner förvisso inte men yogan hjälper mig att behålla förståndet.


torsdag 16 januari 2014

Ätpinnar.

Är det inte nålar så är det pinnar.
I detta fallet ätpinnar, typ.
Men istället för sötsur sås så fick jag ett slags bedövningsmedel.

Allt för att försöka blockera de nervbanor som orsakar denna vansinniga huvudvärk.

Äckligt? JA
Smärtsamt? JA
Förödmjukande? JA
Humorfaktor? Trots allt,  HÖG, och då för den som var med som stöd, i detta fallet, maken. Och det är ju bara att titta på bilderna.

Nästa behandling: xylokaindropp med narkosmedel & annat skoj.
Under en och en halv timme fick jag detta.

Läskigt? JA
Smärtsamt? NEJ
Förödmjukande/pinsamt? En aning.
Humorfaktor? Igen, trots allt, JA. Det var ju en rätt så rolig underhållning för Rebecca som var med mig som stöd.
Fatta själv hur det låter när jag ligger och småfnissar för mig själv, när jag "skäller" på Rebecca för att hon sitter och gungar från sida till sida på sin stol - fastän det är jag som inte kan fästa blicken....osv.

Tyvärr hjälpte ingen av metoderna, vilket gör mig ledsen.

Men vi tar nya tag imorgon.

Drömprinsen.

Tänk, jag fick lite kärleksgos även denna kväll - inte så lång tid, men tillräckligt för att klara sig lagom till i morgon bitti.

Tid hos Smärtmottagningen och dr D.
Maken har lovat att följa med.
Älskling vad jag älskar dig ♡.

Nu ska jag låta meducinerna göra sitt...zzzz.

onsdag 15 januari 2014

Treochenhalvtimmme.

Japp - inte illa pinkat va'?
Treochenhalvtimme fick jag vara smärtfri - helt och hållet, fullt ut.

Vaknade huvudvärksfri, märklig känsla, går ur sängen, får ett snabb-besök.

Jag passar på att duscha, jag plockar och fixar bland kläder jag spritt ut och så sätter jag mig i lite ljusare miljö och skriver och läser.

...

Och så kommer den otäckingen smygandes och så BAM! Tillbaka till ruta noll, so to speak.

På med mörka solglasögon á la Garbo plus en dos ketogan och stesolid. 

Och nu. Vila.

tisdag 14 januari 2014

Alla dessa förkortningar.

Lp.

Och då menar jag inte sådana där lp-skivor som vi spelade innan cd-skivornas intåg.
Jag menar Lumbal punction. Eller ryggmärgsprov.

Och ja, jag erkänner, jag var jättenervös inför denna undersökning, dels för att jag mindes när man var tvungen att göra en sådan på min äldsta, då 6 månader, dels den som gjordes på äldsta sonen, då 7 år.

Och nu ligger jag själv här, tänkte jag.
Men med en fantastisk sjuksköterska som stöd och pepp, och en minst lika fantastisk läkare, så gick det galant.

Ja, jag ska väl villigt erkänna att jag hade liiiiiite fuskmedel - stesolid of course - jag hade uttryckligen sagt att jag ville att min tunga skulle sluddra :-) typ på den nivån.

Och som sagt, det gick galant.

Puh!

En och en halvtimme i sängarrest efter detta - självklart med cp-gallren uppfällda. Nu vet jag att man inte får använda ordet cp på detta vis, men jag måste hitta mitt sätt att överleva detta utan att tappa förståndet. Om jag förolämpat någon så ber jag självklart om ursäkt.

Sedan var det "bara" sängarrest, förutom toabesök typ.

Jag tror ni fattar den mentala utmattningen efter detta...

But I survived!

måndag 13 januari 2014

Ännu fler överraskningar.

Snacka om glädjeboost!
Nu kom det internpost till mig.
Nyfiken öppnar jag såklart - och blir både lite full i skratt och så kommer de dära tårarna. Att de liksom inte kan ta paus lite.

Tack min fina vän Sanna ♡

Vilken överraskning.

Var hemma på ca två timmars permission igår, sonen mår inget vidare av att vistas på sjukhus och jag längtar efter honom.
Å så får man ju inte smuggla in djur på sjukhus så det var en ren fröjd att få gosa med både Mike och Charlie.

Så fullproppad med smärtstillande samt piller med mig - för att inte riskera en smärtattack framför ögonen på sonen, kom maken och hämtade mig.

Och det var fantastiskt mysigt att sitta i soffan nära både son och kelsjuka husdjur.

Och så hade jag fått ett kuvert från Yogobe - hmmm, spännande!

Då visade det sig att jag fått "bra-grejer" för magen bland annat. Bara sådär :-)

Så, tack alla ni härliga på Yogobe, detta kom precis vid rätt tillfälle.

Namasté ♡

söndag 12 januari 2014

Glad överraskning.

Efter att jag kom tillbaka från min lilla utflykt, min minipermission, så ska jag villigt erkänna att en viss ångest smög sig på när Stefan rullade in mig på mitt rum. Det var ju så mysigt hemma.

Men glatt överraskad så ser jag att det ligger något på mitt bord, något som inte låg där när vi åkte iväg.

Och när jag läser vad det står på pappret,  och poletten liksom trillar ned, ja då svämmar det över,  tårarna bara kommer - av glädje - och jag har inte ens öppnat paketet :-).

Jag är överväldigad och känner mig alldeles varm inombords.

Och självklart får man inte tända ljus på sjukhuset men jag har hängt upp det vackra hjärtat i fönstret i alla fall. 

Tack!

lördag 11 januari 2014

Stor & stark.

Skulle få en ny nål/infart i armen - de har ju en tendens att sluta fungera.

En av mina favvosjuksköterskor - som för övrigt är jäkligt bra på att sätta nålar - fick ge upp efter tre försök.

Jag är så sönderstucken och dessutom har infarten inte funkat som den ska. Läkemedel och koksaltlösning har sprutats in subkutant så armen är alldeles bullig och öm.

Vi lät armarna vila och sedan kom en pärla från narkosen - och tjoff så satt den som den skulle!

Och ja, jag kör med mössa på mig eftersom jag så oerhört ljuskänslig.
Att maken har mössa på sig beror på något helt annat...:-)

Utsläppt på friskluftsbete.

Att femton minuter utomhus kan vara så härligt!
En näst intill euforisk känsla infann sig.

Väl påbyltad plus extra smärtlindrad fick maken ta ut mig på en yttepytterunda - att vi sedan mest cirkulerade runt på parkeringen var av mindre vikt.

Sedan försökte jag få honom att låta mig göra en snöängel - ja, de hade ju liksom plogat upp en schysst snöhög - men han tvärvägrade. Typ "nein, nej, icke, niet, no".
Så jag lydde, precis som den lydiga hustru jag är.

Och nu tänker jag att dessa femton minuter kanske kan tjäna lite som mitt "happy place" när det kommer en sådan där grävskopa-slägga-monsterborr-attack.

Bonus: vi hann med en kyss på fjortisbildmanér ♡.

Änglar i natten

Huvudvärken släpper inte taget.
Det är som en sådan där grävskopa med en FET gripklo sitter och grejar med mitt högra huvud.
Jo, för så är det. Mitt huvud är numera uppdelat i två delar.

Men det jobbar en ängel på min avdelning, en sjuksköterskeängel, hon kom här med en spruta och en tablett. Pratar lite med mig - till och med så att jag skrattar medan jag torkar tårarna.
Och så gjorde vi en deal, att om inte detta fungerar så har hon baseboll-trät med sig.

Skönt, nu kan jag nog somna.

fredag 10 januari 2014

Kramkutant stesolid.

Maken har varit här en stund ikväll igen - ja, han är här en stund varje kväll.
Men han kan inte vara här så långa perioder då Samuel behöver honom också.

Men vi makade ihop oss i min säng och det lugnar lite. Varmt och mysigt.

Nästan som att få stesolid. Inte intravenöst eller subkutant,  utan kramkutant.

Nu har han åkt hem och tårarna vill inte sluta rinna.

torsdag 9 januari 2014

Sängarrest.

Hela dagen har jag haft en känsla av svindel i kroppen.
Men bara åt höger sida.
En läskig känsla. Okontrollerbart, typ.
Så några olyckstillbud har det blivit under dagen.
...
1. Tyckte jag kunde bädda min egen säng.
Det tyckte inte mitt huvud.
Tjong, men föll hyfsat mjukt rätt över sängen, glidande ned på golvet.

2. Skulle bara kliva ur sängen på eftermiddagen. Bam! Vickade omkull och landade på rygg. Slog mig rejält i ländryggen - aj.

3. Hade varit på toa och kommer ut därifrån, håller mig nära det räcke som finns där samt att maken är stand-by.
Pow! Svajade till rätt in i tv:n och slog i örat och sidan av huvudet.

Förutom dessa små incidenter har jag svindlat iväg sittande på sängkanten, i fåtöljen och i badrummet.

Så nu har jag sängarrest.
Jag får helt enkelt ringa på mina betjänter när jag vill något.

Och nu vill jag sjunga: "I want to break free..."

https://www.youtube.com/watch?v=kEKVLjXO2Fk&feature=youtube_gdata_player

Surr & durr.

Har fått prova på TENS-behandling idag.
Jag är öppen för allt som kan tänkas ta bort en del av smärtan.
...
Vi får väl se...

Med alla medel.

Man brukar säga att i krig och kärlek är allt tillåtet.
Jag applicerar det även på min nuvarande situation.
Det vill säga,  jag tar till alla medel för att överleva detta med förståndet i behåll.

Jag kan inte påstå att jag är religiös eller aktivt troende, men det känns bra att läsa mina "prästvänners" fina ord - både sådant de skrivit tidigare och sådant de skriver nu.

I yogan är det andningen som är i fokus.
Yogan hjälper mig fokusera. Jag yogar en stund varje dag.

Jag affirmerar.

Jag tänker på allt fint alla skrivit på facebook - säkert finns det någon som tycker det är ett ytligt forum där det skrivna ordet inte betyder något - men det struntar jag högaktningsfullt i. För mig betyder det mycket.

Sedan har vi vännerna som lite smygande dykt upp - sådana jag inte hade förväntat mig skulle göra det. Då blir jag extra glad.

Ödmjukt säger jag till alla er härliga: fortsätt med det ni gör ♡.

onsdag 8 januari 2014

Ostark.

Idag kommer det ett gnällinlägg.
Dagen började med att helveteshuvudet gjorde sig påmint. Tack då.

Får smärtlindring,  puh.

Försöker - rutin varje morgon - fräscha till mig,  så gott det går, jag är ju på ett sjukhus trots allt.
Men jag tror benhårt på att det gör nytta i hela läkeprocessen.

Sedan börjar djävulstyget om. Mer smärtstillande.

Men kan ni tro - infarten har slutat fungera - igen.
Ber en stilla bön att det ska gå bra att få in den nya - gårdagens sadistiska försök gör sig påmint och jag känner en viss ångest.

Men, det gick bra - infart numero siete, sju, seven, är inne och fungerar.
In med smärtstillande. Tack.

Slumrar på sängen men det blir inte mer än så.
Gråter och längtar hem. Känner mig liten och ynklig. Ensam. Men orkar ändå inte med besök.
Förutom familjen såklart. Och Bettan.
Hos Bettan kan jag gråta, sova, skratta, prata - utan mask. Kravlöst.

Frågan är, när tänker detta ondskefulla försvinna, när vänder det?

Yoga på sjukhusvis.

Jag är inte riktigt som andra patienter säger sjuksköterskorna.

In a positive way.

Jag bad maken ta med min yogamatta och mina yogablock igår. Hade funderat lite över detta med smärta och andning,  och vad jag kan påverka.

Så igår kväll yogade jag lite grann.
Bara "mjukyoga", med fokus på sträcka ut, rörlighet och avslappning.
Och i allt jag gjorde på mattan igår var det andningen som var den centrala delen.
Jag tänker att jag kanske kan andas mig igenom de där värsta smärtattackerna. Och jag inbillar mig då att den  smärtlindring jag får kanske kan få en extra skjuts.

För tro mig - det är INTE helt lätt att andas överhuvudtaget när de där smärtattackerna kommer.
De är som 7 rediga käftsmällar typ.

Jag är glad om ni vill hålla tummarna lite.

Namasté ♡

tisdag 7 januari 2014

Snabbhångel.

Smärtorna i huvudet hålls i schack med ketogan, stesolid, Gabapentin plus den nya medicinen som jag inte lärt mig namnet på.
Hanterbart. Uthärdligt.

Men nu börjar kärleksabstinensen sätta in.

Och då menar jag inte bara maken.
Jag saknar mitt och yngsta sonens smågnabbande, jag saknar tjatet & gnatet - och kramarna, även om de är få och snabba.

De äldre "barnen" bor inte hemma längre så det blir inte samma "sakna-känsla" - jag tror till och med att jag pratat mer än vanligt med dem nu.

Jag saknar voffen, hans tjyvande av mina strumpor, jag saknar dreglandet när han väntar på att få en nyskalad morot.

Jag saknar kissen, trots hans kabelgnagande, jag saknar hans knasjamande när han inte får som han vill.

Jag saknar maken. Jag saknar att "klättra" på honom på natten när jag inte kan sova. Jag saknar att få kramas, att få krypa upp i hans famn när jag känner mig kramig. Jag saknar våra gymdejter och vårt "skrytande" om vem som har mest och värst träningsvärk.

Nu ikväll log sköterskan lite busigt när hon kom in för att ta blodtrycket bland annat...ja, vi hade lilsom krypit upp och ihop i min sjukhussäng, hihi.

Kan jag få bli frisk nu tack?

Rivstart.

Vaknade imorse av en vidrig huvudvärk.
Ja, alltså precis som vanligt senaste veckan.
Ringer på klockan och det kommer en sjuksköterska som säger: "Självklart ska vi ordna det,  jag hämtar grejer".

...

Och så säger hon: "Nålen funkar inte. .."
Jag: "Nej, nej, nej! "

Nåväl,  bara att hänga med och låta dem jobba.
Det är bara det att jag känner en viss frustration (läs: PANIK!) då denna nål, som nu inte funkar längre, är nummer sex (6!) i ordningen - sedan söndagskväll,  den 29/12 - som inte vill vara med.

...

Lång historia kort.
Efter sju (7!) plågsamma försök (OBS! Jag är varken sprut- eller stickrädd) - samt byte av sjuksköterska någonstans efter hälften av försöken - får de till slut till det.

Det normala efter en sådan här rivstart är väl kanske att man känner sig superpigg, typ "woohoo!".
Men ärligt, efter varje sådan här pärs, så känner jag mig mer som en urvriden disktrasa.

Därav dagens mössval.
Önskar jag hade haft en tröja med ett stort FETT fulfinger på också.
Då hade jag känt mig mer komplett så att säga.

måndag 6 januari 2014

Tacksam.

Ingen nämnd och ingen glömd.

Och det är verkligen inte så att jag kräver presenter när jag är sjuk och ligger på sjukhus.

Men, jag ska inte sticka under stol med att jag tycker det är fantastiskt roligt att få det.

Det gör trots allt det outhärdliga lite mer uthärdligt - särskilt i kombination med lite lugnande samt smärtstillande medel.

Vem vet, jag kanske går sta och sover inatt?

Själavård.

Att ligga på sjukhus är ingen höjdare.
Det håller nog de flesta med om.
Men idag var den värsta dagen på hela den här tiden jag varit inlagd.

Ledsen. Trött. Har ont.
Höger arm är sönderstucken och så slutar infart nr 5 att fungera - kul, in med en ny då.
Bara skit & elände.

Men så dök Bettan upp.
Varpå jag kläcker ur mig så där lagom (o) trevligt att "jag är på dåligt humör, jag är trött, är som en gasballong i magen"...ja, ni fattar.

Och så har hon köpt en ljuvligt doftande lotion för hon ska massera mina fötter och även ge mig magmassage.

Ödmjukt säger jag TACK ♡ och lutar mig tillbaka och låter mig bli omhändertagen.

Yogalicious.

Ett stycke piller instoppat så nu är det hög tid att släcka lampan.
Bara en liten yogapose först.

Namasté.

söndag 5 januari 2014

Child pose with a twist.

Jag jobbar intensivt min yoga nu när jag har det besvärligt med huvudvärken.

Fina Angelica har hjälpt mig med goda råd, och det tillsammans med mina egna förvärvade kunskaper gör att jag klarar mig rätt så bra.
Så bra som det nu går att klara sig i detta elände.

Tidigare idag gav jag mig på den lilla pallen i mitt rum.  Kröp ihop, bökade lite och jobbade in mig i en skön "barnets position". Extra skönt att låta huvudet hänga lite nedåt, trycket lättar lite.

Men. Detta gör man INTE på egen hand,  framförallt inte utan någon form av sällskap i rummet i alla fall.
Särskilt inte när man som jag är sjuk dessutom.

För självklart var jag ensam när jag gjorde detta - och lagom när sköterskan kommer in så håller jag på att tråckla mig upp från positionen - och BAM! - så låg jag där.

Summa summarum: ingen skada skedd - den här gången.

På eftermiddagen var maken och sonen och hälsade på - så då gjorde jag ett nytt försök, och det gick bättre.

lördag 4 januari 2014

Hjärtevarmt.

Jag lyckades slumra till på eftermiddagen idag - ja, det finns till och med de som påstår att jag snarkade.

Pffft. Förtal.

Nåja, när jag vaknade hade jag dels blivit snuvad på Lotta-besöket...hon hade varit här men hon påstår att jag sov så sött och snarkade.
Men jag hade även blivit snuvad på Sara-kramen.
Men, de små ljuvligt härliga vännerna hade köpt så mysiga "kryapådigpresenter" att jag rent spontant ville hoppa & studsa. Men jag behärskade mig och höll mig på mattan.
Dock med med ett leende på läpparna.
Och jag förlät dem för att de inte väckte mig.