Viloposition.

Idag sprang jag den längsta tiden jag någonsin sprungit.

Fyrtiofem minuter.

Och det var då rakt inte någon fislöpning heller.
Bra fart och lite variation i level dessutom.

Och det "värsta" av allt är att jag faktiskt kunde sprungit en stund till.
Men, en plan är en plan, och den ska man hålla sig till.

Nu kan ju min tid och min prestation tyckas fjuttig i någon annans ögon, men för mig är det en jätteprestation.

Min bakgrund:
1) dåliga knän, opererade ett antal gånger.
2) befriad från skolgympan pga av ovanstående.
3) har varit fet.
4) min hjärna har trott att jag inte kan springa.

Nu vet jag att jag KAN springa.

Efter passet var det skönt att stretcha, rulla rulle och till sist lägga upp sig lite mot väggen.
Grymt skön avlastning för ryggen.