Å så kom tårarna.

Jag tror jag för första gången upplevt riktig jävla fet eufori.

På schemat idag stod löpning.

Instruktioner från Coachen var enkla och tydliga: "Spring en mil; det behöver inte gå fort & det är okej att gå om det blir tufft - men stanna inte!"

Och planen var att springa utomhus tillsammans med en av Löparhönorna.
Dock spöregnade det till och från plus att det åskade helt sjukt mycket.

Så, det fick bli löpbandet på Member24.

Efter 1 km kom tankarna, de där som säger: "Men guuuuud, nu vill jag gå, nu vill jag stanna, hur ska jag orka 9 km till? "
Mmm. Jag tror ni fattar.

Men jag sprang på.
Lät benen gå lite av sig själva.
Tänkte på att ha en bra hållning.

Fokus.
Och rätt musik.

När jag passerade 8 kilometer började jag vilt gestikulera till maken genom att hålla upp 8 fingrar - heja mig liksom.

När displayen visade 10 kilometer kom tårarna.
Och ett stort fånflin.
Fnisset bubblade ikapp med snoret och tårarna.

Varvar ned 5 minuter och tar mig sedan till maken som är och stretchar på övervåningen.
Tvingar mig på honom - han fattar ingenting - och fräser åt honom: "Men krama mig då!"

Och jag fortsätter småskratta, med tårarna som rinner.

Så, där sitter jag i makens knä och våra kroppar liksom klibbar ihop av svett.
Han säger: "Jag visste du skulle greja milen!"

Hur är det möjligt att känna sådan glädje?