Summa sidvisningar

tisdag 7 januari 2014

Snabbhångel.

Smärtorna i huvudet hålls i schack med ketogan, stesolid, Gabapentin plus den nya medicinen som jag inte lärt mig namnet på.
Hanterbart. Uthärdligt.

Men nu börjar kärleksabstinensen sätta in.

Och då menar jag inte bara maken.
Jag saknar mitt och yngsta sonens smågnabbande, jag saknar tjatet & gnatet - och kramarna, även om de är få och snabba.

De äldre "barnen" bor inte hemma längre så det blir inte samma "sakna-känsla" - jag tror till och med att jag pratat mer än vanligt med dem nu.

Jag saknar voffen, hans tjyvande av mina strumpor, jag saknar dreglandet när han väntar på att få en nyskalad morot.

Jag saknar kissen, trots hans kabelgnagande, jag saknar hans knasjamande när han inte får som han vill.

Jag saknar maken. Jag saknar att "klättra" på honom på natten när jag inte kan sova. Jag saknar att få kramas, att få krypa upp i hans famn när jag känner mig kramig. Jag saknar våra gymdejter och vårt "skrytande" om vem som har mest och värst träningsvärk.

Nu ikväll log sköterskan lite busigt när hon kom in för att ta blodtrycket bland annat...ja, vi hade lilsom krypit upp och ihop i min sjukhussäng, hihi.

Kan jag få bli frisk nu tack?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar