Summa sidvisningar

onsdag 8 januari 2014

Ostark.

Idag kommer det ett gnällinlägg.
Dagen började med att helveteshuvudet gjorde sig påmint. Tack då.

Får smärtlindring,  puh.

Försöker - rutin varje morgon - fräscha till mig,  så gott det går, jag är ju på ett sjukhus trots allt.
Men jag tror benhårt på att det gör nytta i hela läkeprocessen.

Sedan börjar djävulstyget om. Mer smärtstillande.

Men kan ni tro - infarten har slutat fungera - igen.
Ber en stilla bön att det ska gå bra att få in den nya - gårdagens sadistiska försök gör sig påmint och jag känner en viss ångest.

Men, det gick bra - infart numero siete, sju, seven, är inne och fungerar.
In med smärtstillande. Tack.

Slumrar på sängen men det blir inte mer än så.
Gråter och längtar hem. Känner mig liten och ynklig. Ensam. Men orkar ändå inte med besök.
Förutom familjen såklart. Och Bettan.
Hos Bettan kan jag gråta, sova, skratta, prata - utan mask. Kravlöst.

Frågan är, när tänker detta ondskefulla försvinna, när vänder det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar