Räknar mig till ro.

Min pappa har drabbats av cancer.
Fyfanochjävlarihelvete.

Detta otroligt fula ångestladdade ord och verkan.

Det omkullkastar allt.
Tankarna far fram och tillbaka som skottspolar.
Som på autobahn helt utan trafikregler.
Det går inte att värja sig.
Jag höll ihop i flera timmar. För pappas skull först och sedan för mammas skull.

Men sedan kom det ifatt. På väg ut till bilen.
Och då fullkomligt vällde sorgen fram.
I kaskader.
Fulgråt med snor kors och tvärs över ansiktet.
Ansiktet uppsvällt med ögon som på en zombie.

Nu har jag lugnat ned mig lite.
För stunden.

Imorgon är en ny dag.
Förhoppningsvis lite mer sansad och jordad.
Nya utmaningar väntar.
Planering av både det ena och det andra.

Och så ska jag försöka finna ett andningshål åt mig själv.
Där jag kan återhämta mig.
Där jag kan hämta kraft.
Där jag kan skingra tankarna.

Jag behöver det för att orka finnas för pappa och mamma.

Ikväll räknar jag pärlor i mitt mala.
108 stycken är det.
Hoppas på sömn på det.