Nio månader.

Time flyes. Tiden går.
Ibland hinner jag inte stanna upp riktigt. Stanna upp och reflektera. Kör på bara.

Men sista tiden har jag haft ett större behov av att just stanna upp och reflektera.

I samband med att jag utbildat mig till Lic. Personlig Tränare har inte bara kroppen fått jobba på högvarv, utan även hjärnan.
Min räddning under utbildningen, för att inte bränna alla kretsar, har varit att gå ut och gå varje kväll.
Rensa hjärnan. Få frisk luft. Röra på kroppen.

Och nu under senaste veckan - sista steget till att bli färdig som Lic. Personlig Tränare - slog det mig, under en av mina promenader, att det nu gått lite drygt nio (9!) månader sedan jag fick komma hem från sjukhuset och strokeavdelningen.
Nio månader.

För åtta månader sedan grät jag floder över att jag aldrig skulle kunna dansa igen, för att jag aldrig skulle orka hitta tillbaka till styrketräningen igen, aldrig mer kunna boxas.

Och här är jag nu.

Alldeles nybakad Lic. Personlig Tränare.

Full av livslust och glädje.
Full av nyfikenhet på min framtid.
Full av längtan till att få dela med mig av mina nyvunna kunskaper.
Full av iver att få inspirera och få andra människor att finna sin träningsglädje.

Visst är Livet fantastiskt!