Förlösande.

Onsdagkväll betyder boxning på BK Rapid.
Med Hamrepugilisterna.
Ett galet skönt gäng bestående av tjejer, brudar, tanter = starka kvinnor.

Jag har varit ledsen i två dagar.
Det händer grejer i mitt liv som jag inte riktigt rår på eller rår över.
Och då rinner det över till slut.
När känslan av att man är mer en belastning än en tillgång.
När man känner sig maktlös och inte riktigt vet hur fan livet kommer se ut närmsta tiden.
När man inser att det INTE lönar sig att bekosta sin egen utbildning.
När man inser att man inte har råd - egentligen - att hoppa in och jobba extra någon timme här och där.
När man inser att det vore bättre, ur ekonomiskt perspektiv, att sätta sig ned och vara ett offer.

Så ikväll gjorde boxningen extra nytta.

Att träffa dessa härliga tjejer - och killarna som tränar oss - gör att man för stunden får vara stark. Vi peppar varandra, vi jobbar tillsammans, man blir sedd.

Att sedan få gå loss på en stor hård boxningssäck - ja, då släppte allt.
Så förlösande.
Och då kom de där jävla tårarna.
De går inte att hejda. Att hålla tillbaka funkar inte för då kan man inte boxas.
Så jag slår - och grinar.

Och när sista intervallen är körd så ler jag.
Känner mig stark.

Att sedan få kramas med Linda efteråt var liksom pricken över i.
Svettig och helt slut fysiskt står jag och klamrar mig fast runt denna lilla fina och superstarka kvinna. Och då kommer de igen. Tårarna.

Men det känns okej.

Hon tittar mig i ögonen och inger hopp.

På vägen ut så får Tina syn på mig och frågar om jag är ledsen.
"Ja...!" Och så var det dags igen.

Vi kramas vi också. Och det släpper.

Och det roliga och fantastiska i detta är att vi egentligen inte känner varandra så bra.
Men vi ser varandra.
Vi tar hand om varandra.

Vi är starka tillsammans.