Jag vet att tiden läker alla sår.
Och jag vet att sorgen måste få ta den tid den tar.
Jag vet också att det blir lite lättare för varje dag.
Men det är tomt här hemma. Det är ett faktum.
Ingen kisse som snor sig kring mina fötter och nästan sätter krokben för mig.
Ingen kisse som floffar ut sig på matsalsbordet och välter ljusstakar.
Ingen kisse som ligger bland mina träningsstrumpor.
Jag kan inte rulla ut yogamattan och yoga lite.
För det är för påtagligt att det inte kommer någon kisse springandes i full fart.
Jag kan inte riktigt komma mig för att yoga alls sedan vi lät lille Mike få somna in.
Jag har försökt men jag kan inte behålla fokus. Och så kommer tårarna. Det liksom värker i hela kroppen.
Mike Tyson, du fattas mig ♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar