Ett år har snart gått.

För ett år sedan.
Idag för ett år sedan låg jag fortfarande inne på ASN, Akut Stroke- och Neurologiavdelningen.

Just den 22 januari 2014 ville man prova att lägga smärtblockader i bakhuvudet samt i halsen upp mot bakom högra örat.

Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig varit med om något så fasansfullt vidrigt smärtsamt i hela mitt liv.
Knak, knaster och det kändes som om huvudet skulle gå sönder på riktigt.
Livrädd. Tårarna rann. Jag ville hellre dö, där och då.

Man beslutade att söva mig för att kunna lägga dessa blockader. Tack gode gud. Eller tack Dr Sandvik för att du förstod.

Att, efter narkosen, kvickna till, och plötsligt upptäcka att jag tål lite ljus. Att det inte gjorde lika ont längre.
Det var en fantastisk känsla. Det ingav hopp.
Samtidigt som jag var skräckslagen för att smärtan skulle komma tillbaka så snart som blockaden släppte.
Blandade känslor.

Och så kom den tillbaka. Smärtan. Tårarna. Maktlösheten.

Dagen efter valde man att prova att lägga blockaderna strax ovanför höger öga. Även denna gång fick jag sova.

Hur skulle det gå denna gång?
Vågar jag hoppas?

Ja, jag vågade hoppas.
Ja, det fungerade riktigt bra.

För säkerhets skull valde man att lägga samma typ av blockad ett dygn senare.
Snabb-sövning. Fram med jättesprutan.
Vaknar.
Tål ljus, full landstingsbelysning.
Det gör inte ont.

Efter detta började min resa tillbaka till LIVET.
Jag var galet svag i kroppen.
Trött.
Sluddrade pga alla mediciner.
Rädd.
Ledsen.

Men hoppfull. och Bestämd: jag SKA bli frisk. Sådeså.

Idag är det den 22 januari, ett år senare.
Idag är första dagen på ett år som jag inte längre äter Gabapentin, en medicin mot nervsmärta.
Jag har under sex veckor trappat ur den ur kroppen och allt har gått bra. Mer än bra.

Om knappt två veckor startar jag mitt egna företag och ska arbeta som personlig tränare.

Livet ÄR häftigt.