Plötsligt så händer det.

Det sägs att man blir bra på det man övar.
Och det är ju rätt tänkt.

Ska man bli en bra löpare - spring.
Ska du bli en snabb simmare - simma.
Ja, ni fattar.

Men ibland är det bra att backa för att utvecklas.

Att släppa taget.
Att låta kroppen vila.
Att låta knoppen ta ett brejk.

Just så var det för mig idag.

Tidigare i höstas skulle jag lära mig göra så kallade "toes to bar".
Helt jävla omöjligt.
Tragglade, övade, svor. Om och om igen.

Gav upp.

Idag lekte jag instruktörsassistent på lunchpasset som Krille har.
Crossfitinspirerad hardcore-träning.

Och så ber han mig visa toes to bar.
Jag flinade lite nervöst.
Kläcker ur mig: "Hmm, ja, jag gör såsom jag brukar göra för jag kan inte göra toes to bar, okej?"
"Absolut okej." får jag till svar - Krille vet att jag inte kan göra toes to bar...

Men så bara gör jag det. Jag sätter den.
Och känner hur hela jag fånflinar av lycka. Och förvåning.
Och så skrattar jag till och säger: "Wow, hur gick det där till?"

Alla skrattar med mig och ler uppmuntrande och jag känner mig alldeles vansinnigt lycklig.

Och oförskämt mallig.

Har tyvärr ingen film eller bild från just toes to bar - men jag var kvar och lekte i ringarna så det får duga :-)