Julaftonsfirande hemma hos oss på Vetterstorp i år.
Så var det tänkt.
Och så blev det också, till viss del.
Min lillebror och mina fina brorsbarn.
Vår mamma och pappa.
Och så vi, Stefan, jag, Samuel och Rebecca - Daniel firade med sin pappa.
Så var planen.
Men så blev det inte riktigt.
Pappa har senaste veckan bara blivit sämre och sämre i sin cancer.
Strålbehandling och cellgifter i fem (5!) veckor sätter sina spår.
Idag gick det inte längre.
Med uttorkning och slutkörd, svåra magsmärtor samt näringsbrist gick det inte längre att hantera på egen hand.
Nu är pappsen inlagd på onkologen - hooked up till näringsdropp och smärtstillande, de tar prover - och de tar hand om honom.
Hur firar man jul när det blir på det här viset?
Vad säger facit?
...
Det finns inget jävla facit.
Cancer är bara helt onödigt - och borde inte ens finnas. Så varför ta fram ett facit? Till något som borde utrotas.
Så vi gjorde vår egen grej.
Vi åt god mat, skålade i ett par schnapsar och vi hade trevligt.
Vi skrattade.
Och för en stund fick mamma - och vi andra med - lite andrum.
Sedan kom det likförbannat ifatt.
Ilskan, maktlösheten, oron.
Och tårarna.
En annorlunda Julafton. Minst sagt.
Imorgon är en ny dag - låt oss hoppas att den blir bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar