Jag ser ljuset.

Wow.
Nu händer det grejer.

Sedan torsdag eftermiddag har det mesta varit hostigt, snorigt och febertungt.
Huden har varit öm, lederna likaså.
Yr i huvudet.
Illamående och matt.

Men så ikväll kände jag hur det liksom är på väg att vända.
Som om själva livskraften kom tillbaka.
Såg mig själv i spegeln och insåg att det var första gången sedan jag insjuknade som jag stod upprätt.
Påsarna under ögonen finns där, javisst, inte mycket att göra åt det.
Snoreriet och hostandet är inget vidare, men det kommer ge sig nu, det vet jag.

Nu känns det hoppfullt.