Jag brukar normalt sett tåla sprutor & nålar.
Är liksom både sticktålig och stickvan, och bryr mig inte så mycket.
Men idag blev det verkligen värsta flashbacken när läkaren lade bedövning, för att kunna sy, i det finger som jag hade skurit mig i.
Och visst är det oskönt att få ett par sprutor i fingret.
Men att bryta ihop och gråta så till den milda grad att snoret fullkomligt hängde överallt och tårarna orsakade imma på glasögonen, ja, det hade jag inte räknat med.
Det var som att kastas tillbaka till slutet på januari i år.
Att ligga på strokeavdelningen.
Att på Smärtmottagningen behandlas med smärtblockader i huvudet.
Ja, jag vet, det var bara ett ynka finger som kom emellan i ett slagsmål mellan en avokadokärna och en stor kniv.
Och ja, det gick ju att laga med nål och tråd.
Men hjärnan verkade tro någonting helt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar