Japp.
Jag får lov att erkänna.
Jag KAN springa.
Ett helt lopp.
Förvisso ett lopp på endast 5 kilometer.
En fjärt i rymden för en del.
För mig, en stor seger.
Ikväll klev jag defintivt utanför min komfortzon.
Slängde mig ut lite.
Och det var fan inte bekvämt någonstans.
Eller jo, när bästa Anisley tjoar och vinkar, då blev jag glad.
Och när jag plötsligt hör bästa Boxar-Kjelle ropa på mig med hela kroppen, ja då kom leendet igen.
Kraften kom tillbaka.
Jag sträckte på mig, blicken rakt fram - fokus.
Och pannben i kubik.
Och det bästa av allt, jag tog mig runt, jag spydde inte, det gjorde inte ont någonstans, och jag gjorde en helt ok tid.
32 minuter.
Wow, vad jag kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar