Om att våga lyfta blicken.

Sitter på tåget till Halmstad.
Pratar i mobilen med dottern.
När jag plötsligt har ögonkontakt med en kvinna som det strålar om.
Och jag får samtidigt syn på en bok som mannen bredvid håller i.

Det är samma strålande kvinna på omslaget till boken.

Och vilket möte det blir.

Säger hej och puss till dottern, med ett fniss, och ber att få återkomma.

Och sedan sitter vi där.
Kvinnan och jag.
Vi presenterar oss för varandra.
Hon hade också känt den där kontakten.

Mia. Och Maria.

Vi jobbar ju med typ samma sak.

Hälsa. Kvinnor. Glädje. Gemenskap.
Folkhälsa.

Nu har vi bytt visitkort med varandra och när hon kliver av i Örebro där hon ska föreläsa kramas vi.
Som om vi liksom känt varandra sedan länge.

Helt fantastiskt, galet & alldeles underbart.

Nästa vecka ska vi ringas.
Det ser jag framemot.