Svalkande mellis.

Att ladda före och efter träning är viktigt.
Både med rätt mellis och rätt mindset.

Och det där med "rätt" mellis och mindset kan ju variera från person till person.
Och från dag till dag.

Här kommer tips på mitt rätta mellis just idag, här och nu.

100 gram kvarg/kesella
2 msk kokosmjölk
1 skopa vaniljproteinpulver
1 skivad nektarin
kokoschips
ringlad honung

Mumsfilismaskens.

Zumba-endorfinerad.

Trött och lite sliten i kroppen idag.

Inte så konstigt kanske med tanke på gårdagens bedrift.

Men jag ville ändå röra på mig lite.

Hmmm.
Styrketräning eller Zumba med sötisen Anis?

Jag valde Anis ;-)

Och vad kul det var!
Röra på höfterna, busa lite, salsa lite.
Och känna den där härliga glädjen sprida sig genom kroppen.

Happy!

Filosoferar.

Jag skriver det på en gång.
Detta inlägg kommer handla om bajs.

Japp.
Så du som är känslig får hoppa ur helt enkelt ;-)

Jag har nästan alltid haft problem med min mage.
Förstoppning.
Verkligen inget vidare.
Och det blir inte bättre eller lättare av att jag äter en del medicin som kan göra en förstoppad.

Men nu tror jag att jag hittat det ultimata sättet att få bajsa ordentligt.

Att springa.
Löpträning.

Ända sedan jag började med min löpträning, i juni, har jag märkt av en förbättring på denna front.

Och idag kan man väl säga att det hela kulminerade.
Kanske lite väl mycket till och med.

Före loppet, efter loppet, efter middagen.
Jotack - fem (5!) gånger på en och samma dag.

Nu får det räcka med skitsnack för idag ;-)

Nu är det gjort.

Japp.
Nu är det gjort.
Mitt första mil-lopp - ever.

Och det i sköna Tällberg.
Kuperat och härligt.

Och jag är så himlans supernöjd.
Galet mallig.
Stolt som tuppen.
Skrytig.

Och jag inte bara tog mig runt.
Jag sprang - i mitt tycke - på en riktigt bra tid.
En timme, åtta minuter, 49 sekunder.

Maken stod på pass vid 5 km och fotade och kutade med och det blev som värsta energiboosten.

För att inte tala om vilken känsla som uppstår när hela byn står utefter banan.
De tjoar, de delar ut vatten, svampar fyllda med vatten, sportdryck - och då går det liksom inte att låta bli att le.
Jag tror jag log med hela kroppen.

Särskilt när jag sprang genom alla sköna svalkande vattenspridare som byborna ställt i ordning.

Lite stretch, en välbehövlig dusch och så lite mat på det här.

Ja, och kanske en klick tigerbalsam :-)

Mycket har hänt sedan januari.

I slutet av januari i år fick jag komma hem från sjukhuset.
Från ASN, Akut Stroke- och Neurologiavdelningen.

Jag mådde förhållandevis bra när jag fick åka hem.
Fortfarande fullproppad med mediciner av olika slag.
Vissa värre än andra.
Vissa svåra att trappa ur - som det heter på sjukhusiska - alltså att plocka bort ur kroppen på ett skonsamt sätt.
Annars går liksom kroppen i spinn.
Abstinens uppstår.
Skakningar och ryckningar. Svettningar.

Det har varit en resa tillbaka.
Tillbaka till att bli Jag igen.

Att göra sig av med mediciner.
Att stå kvar på vissa, ett tag till.
Att gå lagom fort fram, typ gasa & bromsa om vartannat.
Orolig ibland för att det ska komma tillbaka.
Tillförsikt och tro.
Hopp.
Goda vänner.
Lita på mig själv, på vad och hur jag känner mig, hur jag mår.
Att prata med familjen.

Ett halvår har gått. Och jag minns hur det kändes i mitten på februari.
Jag grät, och grät, och grät. Jag trodde: "...jag kommer aldrig bli frisk igen, jag kommer aldrig orka dansa igen, jag kommer aldrig kunna köra marklyft igen..."

Imorgon den 2 augusti springer jag Tällbergsmilen.

Say whaaaaaaat :-)?

Ja, det är sant.
Jag som inte ens kan springa - åtminstone är det vad jag trott i hela mitt liv - ska springa ett mil-lopp.

Maken har coachat mig och två kompisar sedan i början av juni.
Backträning, intervaller, slätlöpning, pepp och löpskolning.

Nu är väskan packad.
Jag ska gå och sova.
Man behöver sömn för att orka. Oavsett vad det handlar om.

Lite pirrigt är det allt.

Startnummer 950.

Snart är det dags.

På lördag, typ.

Maken har varit så extra kärleksfull och gett mig ett löparlopp i present.

Inte för att jag fyller år eller så.
Utan bara för att.

Tällbergsmilen närmare bestämt.

Lite nervös är jag. På riktigt.
Jag vet förvisso att jag KAN springa en mil numera.

Men nu är det ett lopp.
Med startnummer.
Och loppet går i Tällberg.

Opp. Opp. Opp.

Jag laddar både med pepp & schyssta träningskläder som nya kompressionsshorts till exempel.
Sköna "Skins".
Rosa kompressionsstrumpor såklart.
Med största sannolikhet blir det ett rosa linne till.

Sedan laddar jag med bra mat, vätska, vila & lite skön yoga.

Lyxlunch.

Smarriga kräftor till lunch idag.
Det hör verkligen inte till vanligheterna.

Dessutom intogs de i bästa vänners sällskap.

Slurp & sug.