Numera är jag riktigt bra på att älska mig själv och det är en härlig känsla.
Dock har jag mist en del "vänner" på vägen - en del mer saknade än andra - och det är så klart trist.
Trist men nödvändigt. Nödvändigt för att kunna älska mig själv.
Och genom att mista, eller släppa taget, om dessa så kallade vänner, har jag funnit energin att öppna upp mig för att släppa in nya härliga vänner.
Vill därför gärna dela med mig en bild, en mycket tänkvärd bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar