Sorg.

Min mamma har sedan en tid tillbaka varit sjuk.

Det har gått ned och det har gått upp. För det mesta ned.

Oron har varit värst.

Att inte veta vad det är för fel.

Att se hur jobbigt mamma har det.

Att se hur jobbigt pappa har det.

Att stå bredvid och känna sig maktlös.

Undersökningar. Provtagningar. Återbesök. Om och om och om och om...igen.

Spekulera har vi också gjort. Gissat. Kan det vara det? Eller det?

Nu har vi ett svar.

Puh. Eller? Jo. Kanske.

Nu får vi brottas med beskedet ett tag. Låta det sjunka in. Försöka acceptera.

Varför finns inget facit?

Ett facit som talar om precis hur man gör i en sådan här situation.

Tröstar moster ikväll, mammas storasyster.

Jag tror jag kryper intill maken och söker lite tröst.

Och väntar. Med tillförsikt. Snart ska mamma på återbesök och uppföljning.

Då tänker jag följa med.

Sådeså.