Upp och ned.

Just nu går det lite upp, upp, upp.

Och sedan går det ned, ned, ned.

Ena minuten känns det som om jag har massor med energi - och vilja!

Medan jag nästa minut hänger dubbelvikt över en stol - eller det som finns närmast till hands - och kallsvettas.

Så jag tänker.

Jag tänker att det finns en mening med saker och ting.

Inte att jag ska ha så här ont så klart.

Men att det är kroppens sätt att ropa "Hallåååå, du lyssnar inte riktigt på mig!"

Så jag "nöjer" mig med sköna, lagom svettiga promenader, tillsammans med maken och voffen.

Och så "nöjer" jag mig med att bara vara lite. Ligger på soffan.

Hänger lite.

Jag hinner träna - när jag är frisk.