Happylicious.

Tyvärr ingen yoga ikväll. Bästa Angelica är sjuk och behöver kurera sig.

Hmmm. Vad göra? Yoga hemma?

Nä. Jag hängde med maken till gymmet och tog mig an löpbandet.
Inledde med att gå raskt och därefter trappa upp och börja springa.

Meeeeen vad är det som händer?
Lite lätt panikslagen känner jag hur hela Member 24 gungar lite ryckigt. Benen känns stumma men vingliga.

Andas. Andas. Andas.

Ja! Det funkar!
Paniken släpper.
Jag springer.
Jag flåsar.

I lurarna dunkar "I'm alive, I'm alive, I'm alive..."

50 minuter senare kliver jag av löpbandet - apsvettig och med ett stoooooort leende på läpparna. 

I did it!

Jag är på G.

Första styrkepasset sedan jag blev sjuk och hamnade på sjukhus.

Ödmjuk känsla.

Jag ville inte börja styrketräna förrän morfinet var ur kroppen, och det sista försvann igår.

Och så har jag lagt upp en träningsplan.
Stronglifts 5 x 5.
Det innebär att man kör tre pass i veckan enligt ett speciellt upplägg.

Fokus ligger på att bli starkare, få lite mer muskler samt bränna lite fett.

Kombinerat med detta ligger yogan 2-3 gånger per vecka.

Schysst kondition får jag via powerwalks och zumba.

Känner mig hoppfull och lite nipprig av glädje.

Dårskap.

Så det kan bli.
Vilka tragiska människor det finns.
För att inte tala om oförskämda.

Och det värsta var att jag själv förvandlades till något av en bitch...

Uppe på härliga Djäkneberget möter jag först en hurtig äldre dam som hälsar varmt och glatt.

Sedan brakar det lös...

Jag får syn på en lösspringande hund.
Charlie och jag stannar och avvaktar.

"Var är matte eller husse? Har den rymt?"

Då plötsligt kommer en man och en kvinna ut ur skogen, rätt så långt från hunden.
Jag frågade om det var deras hund och så var fallet.

Jag bad dem - vänligt och leende - koppla sin hund.

Då går mannen raskt ut i buskaget och lyfter upp sin hund och säger åt mig att: "Gå förbi du, jag tänker inte koppla honom, men jag kan hålla upp honom".

Varpå jag påpekar - fortfarande på ett vänligt sätt - att hundar ska vara kopplade inom tättbebyggt område.

Mannen säger då spydigt åt mig - medan han kommer närmare mig och Charlie - att: "Du kanske borde vara kopplad! ".

Ursäkta?!

Fortfarande känner jag mig lugn och tänker att han kanske skojade eller försökte vara rolig och säger följande:
"Av hänsyn till andra eventuellt hundrädda människor samt att din hund kan bli biten av någon annan hund så är det bra om hunden är kopplad, okej?"

Han muttrar något ohörbart. Kvinnan håller sig på sidan och öppnar inte munnen.

När vi passerar varandra vänder han sig om och går tillbaka mot mig och skriker att jag borde ta upp min egen skit innan jag ger mig på andra.
Han gormar: "Vi hittade hundskit där uppe och det kom väl från din va? Var har du dina skitpåsar då, va va?"

Då brister det liksom.
Och jag gapar tillbaka.

"Förbannade jävla rövhål! Hoppas du halkar i backen och slår arslet av dig!"

Jag vet att det inte blir bättre av att bete sig lika illa som han gjorde.
Men det kändes väldigt skönt.
Att få ur sig den frustration och irritation över hur jag blev bemött.

Min avsikt var aldrig att leka hundpolis.
Min avsikt var enbart att skydda andra, samt hans egen hund faktiskt.

Men tro mig, jag har lärt mig min läxa.
Jag kommer aldrig att göra om detta.
Bättre att sköta sig själv och skita i andra.

Sorgligt.

Egna kråkor idag.

Allas vår egen Yogini Angelica är sjuk - lilltufflan - så vad göra?

Jo, jag rullade ut min yogamatta hemma och satte på lite skön musik, tände några ljus.
Sedan var det bara att andas in, andas ut - och börja.

Numera är jag inte så hispig över vad jag ska göra, vilka asanas jag ska utföra.
Jag känner mig så "hemma" i yogan att jag liksom bara börjar.
Och sedan flyter det bara på.
Lugna fina andetag.
Lite snabbare flöde.
Och så lite lugnare igen.

Solhälsningar, krigare & kråkor. Med fokus på mjukare höfter, balans och rörlighet.
Avslutar med skulderstående, plogen och fisken.

En timme senare.

Ligger i Savasana.
Magen växer på inandning och sjunker in på utandning.

Känner ro.

Zumba-smajl.

Det har gått nästan två (2!) månader sedan jag tränade zumba.

Sedan jag blev sjuk och hamnade på sjukhus har jag behövt - och velat - ta en dag i taget.

Att känna efter och lyssna på vad kroppen och knoppen säger.

Men idag var det dags. Äntligen dags för ett zumbapass med bästa Linda Hemrell.

Och det var lite som att hitta hem.
Att träffa en kär gammal vän.
Att få känna energin flöda fram.

Endorfiner som leker ta-fatt.

När jag kom hem började maken fråga:"Var det roli...äsch, du behöver inte säga något, jag ser ju...!"

Så jag tittade mig i spegeln.
Och jag såg samma sak.
Att jag log, att jag liksom strålade.

Life is good.

Söndagslyx.

Avslutar denna härligt sköna Söndag med mango-currykyckling och råstekt potatis.
Och soffkramas med maken som dessert.

Dag 2.

Dag två (2) efter boxningen.

Mina armar är verkligen lite som överkokt spaghetti.

Har galet svårt att lyfta saker i vissa vinklar.
Typ att lyfta ett glas till munnen.
Eller att skära ost med en osthyvel.

Feels good to be alive.