Det kan kännas lite trist att gå hemma och vara sjukskriven.
På fler än ett sätt.
Särskilt när det kommer till mat, eller rättare sagt, när det gäller lunch.
Hur kul är det att tillaga en god och nyttig lunch bara till sig själv liksom?
Men jag gör det - om det inte finns någon matlåda vill säga - och jag gör det ordentligt.
Men enkelt.
Idag blev det omelett med kalkon och champinjoner, tomat och babyspenat.
Smarrigt och nyttigt.
Och visst ser det ganska trevligt ut dessutom?
Kvällens yogapass var hela sjuttiofem - 75! - minuter långt.
Eller kort.
Det beror på hur man ser på det.
Jag har kommit så långt i mitt yogautövande att när jag yogar så yogar jag.
Jag är på min matta.
Oavsett tid.
Här och nu.
Rödblommig och härlig.
Ikväll blir det Yoga för hela slanten.
75 minuter...ish :-)
Så jag tänker att det är en god idé att tanka kroppen ordentligt.
Keso, banan, granatäppelkärnor, mandlar & lite ringlad honung.
Slurp.
Lunch hemma.
Kylskåpsrensning blev liten tacotallrik.
Lyxigt värre så här på en vanlig måndag.
Slurp.
Har nu varit hemma från sjukhuset i 10 dagar.
Tiden går fort.
Nästan lite för fort tror jag.
Eller det kändes i alla fall så idag under sena eftermiddagen.
Kvaddade i soffan en stund.
Stunden varade i ungefär tre timmar.
Jag var vaken till och från, mest från.
Vad hände? Tänkte jag med en viss fasa.
Har jag blivit sämre? Kommer det att komma ett bakslag?
Men så kvicknade jag till, ruskade lite på mig. Sträckte på mig.
Kände efter lite.
Och nej, det gör inte ont.
Jag känner mig fin i kroppen.
Men det kanske inte är så konstigt att jag reagerar som jag gör...utan det är kort & gott ett friskhetstecken att jag tillät mig själv att lyssna på kroppen.
Och att det är helt ok att känna oro.
Imorgon går vi in på dag 11.
Älskar te.
Varmt, gott & välgörande.
Och att dricka det ur en speciell mugg är halva grejen.
Sedan min sjukhusvistelse försöker jag omge mig med energigivande saker och människor.
Så att dricka te ur denna coola mugg anser jag vara ett smart drag.
Det är verkligen inget vidare bra klibb & klister i de här plåstren jag måste ha i pannan.
Det är s.k lidokainplåster som smärtstillar mitt huvud, eller kanske mer korrekt uttryckt, trigeminusnerven.
Och fastän jag ser till att det är torrt och fint innan vi klistrar så släpper de ibland.
Ibland mer, ibland mindre.
Idag var det osedvanligt dåligt klibb i det.
Då får man vara kreativ.
Maken föreslog pannband á la Björn Borg. Jag slog honom i huvudet.
Det fick bli mössa. En lagom uppkäftig sådan.
Känns helt rätt.
