Ta emot hjälp.

När allt är som vanligt. När jag är frisk.
Då jädrar - då klarar jag det mesta, med bravur.
Nu sitter jag. Eller ligger.
Och får lov att be om saker. Ropa på hjälp.

Och hela min familj är fantastisk! De fixar och grejar och passar upp på mig.

De köper små presenter.
Maken hjälper mig att duscha.
Kramar mig när jag är ledsen.

Jag är så glad och tacksam över allt de gör för mig.
Och jag känner mig ödmjuk, jag får träna på att be om hjälp, jag får träna på att slappna av, andas lite...och det känns ok.
Det känns inte fantastisk, men det känns ok.
Och ok är good enough, för mig.

Snart är jag på banan igen. Starkare än någonsin, både till kropp & knopp.