Det har gått nästan två (2!) månader sedan jag tränade zumba.
Sedan jag blev sjuk och hamnade på sjukhus har jag behövt - och velat - ta en dag i taget.
Att känna efter och lyssna på vad kroppen och knoppen säger.
Men idag var det dags. Äntligen dags för ett zumbapass med bästa Linda Hemrell.
Och det var lite som att hitta hem.
Att träffa en kär gammal vän.
Att få känna energin flöda fram.
Endorfiner som leker ta-fatt.
När jag kom hem började maken fråga:"Var det roli...äsch, du behöver inte säga något, jag ser ju...!"
Så jag tittade mig i spegeln.
Och jag såg samma sak.
Att jag log, att jag liksom strålade.
Life is good.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar