Tiden går.

Det sägs att tiden läker alla sår.

Jag har nu varit hemma från sjukhuset i lite drygt 4 veckor.

Så fort det gått.

Jag minns - med fasa - hur jag kände mig under första veckan.
Tårarna rann mest hela tiden.
Snoret bubblade.
Min kropp led fortfarande av biverkningar från de höga morfindoserna. Ryckningar, trötthet & förvirring.
Grät hos "mamma B" på Dansverkstan och trodde att jag aldrig skulle kunna komma tillbaka och dansa eller träna.
Ångesten rev i min kropp.
Rädsla över att det inte var över.

Nu sitter jag här i soffan med grym - men fantastisk - träningsvärk.
Jag äter fortfarande en del medicin, och kommer så göra ett tag till.
Men jag mår fint.
Jag känner mig lyckligt lottad.
Ödmjuk känsla inför framtiden.

Hittade den här bilden över hur min "knark- & pillerklocka" (ja, det var sonen som döpte mina alarm) såg ut för ett tag sedan.
Snart kommer den också att blekna och vara ett minne blott.

Tiden läker.