Nattpromenad.

Hualigen!
Normalt sett är det maken som tar ut Charlie på sista kissprommisen.
Dels för att jag är mörkrädd, dels för att spara på mina leder.
Men nu är maken på tjänsteresa till Italien så då blir det andra bullar.
Det är liksom bara att bita ihop - jag kan ju inte gärna skicka ut 12-åringen mitt i natten.

Samtidigt så stör det mig att jag ska behöva vara så mörkrädd.  Jag tycker ju att det är riktigt skönt att någon gång ta en sen kvällspromenad.
Nu är det väl inte mörkret jag är rädd för egentligen, utan det är mer att jag är rädd för eventuella stökiga personer.
Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så, tyvärr.

Ska det behöva vara så?