Hur ska det gå?

Först däckar jag - fullständigt - i en fullkomligt vidrig nära-döden-magsjuka.

Återhämtar mig så sakteliga.

Gör maken glad genom att få färg i ansiktet och han nästan joddlar av glädje över att jag pratar normalt igen (tidigare viskande, släpande...).

Magen mullrar - lätt förvirrad - över blåbärssoppa, sockerdricka & rostat bröd.

What is that?

Men det funkar. Det blir bättre. Magen knotar inte lika mycket. Jag känner mig piggare.

....

Och nu ligger maken till sängs med en knorrande, bubblande eländig mage.

Va fan...jag har ju lagom packat klart mina grejer inför Zumba-weekend med bästaste Zumba-kusinerna.

Hur gör jag nu?

Jag kan ju inte överge honom. Han som alltid tar hand om mig. Oavsett vad. I ur & skur.

Då säger sonen: "Du kan åka mamma, jag tar hand om pappa!"

Hmmm. Måste nog ta tillbaka det där jag sade tidigare om att sonen är en "odräglig bortskämd dataspelande...."

Gullunge.