Trångt.

Inte nog med att jag har gräsligt ont, lider av att inte kunna röra mig som jag vill, inte klarar mig själv...
Charlie har det tufft han också.

Normalt sett så är det ju han och jag. Vi är hemma tillsammans, vi gosar, vi promenerar...ja, jag är liksom flockledaren.

Nu är allt uppochner.
Ingen ordning på någonting.

Så han kryper nära. Så nära han bara kan.