Gränser.

Det är fantastiskt vad meditativt och härligt det är att gå i skogen - jag kommer på bra saker, jag tänker igenom saker & ting, jag utvärderar min träning. Bland annat.

Idag när jag gick i skogen med Charlie så funderade jag över hur det ska bli med mitt knä som krånglar.
Min största issue är ju just nu att det hindrar mig från att träna så som jag vill. Det känns liksom som att det är knät som är The Boss just nu.

Dislike, tummen ned.

Men så slog det mig - hårt.
Det slog mig att gränserna har flyttats.
Hade detta drabbat mig för 4 år sedan så hade jag lagt mig död ned på soffan - och tyckt synd om mig själv.
Nu försöker jag köra alternativa övningar, jag promenerar med Charlie.

Så, om jag ruskar på mig lite.
Om jag försöker känna mig nöjd med det jag faktiskt KAN göra - istället för att fokusera på vad jag INTE kan göra.

En dag i taget.
Tillförsikt.
Det ordnar sig.