Tårar.

Kände mig så underbart lycklig i sinnet när jag åkte till jobbet imorse.

Log hela vägen i bilen - strålade ikapp med solen.

Träffade mina fina kollegor - ja, jag kallar dem kollegor trots att jag "bara" är en praktikant - för det är så de känns.

Smolket i bägaren?

Den arma bågen - som jag faktiskt börjar tro är ondskefull på riktigt - gör sig redigt påmind.

Å nu halvligger jag här hemma i soffan, rödgråten och med svullna ögon, mosig som en övermogen solvarm tomat, och tycker synd om mig själv - samtidigt som jag vet att jag från och med nu, om jag sköter mig, kommer att bli bättre.

Cortison is da shit. Again.