Änglar.

Vad härligt det är med snö!

Det är förvisso inte några jättemängder. Inga stora snövallar.

Men det ÄR snö.

Och då gör man - eller jag i alla fall - snöänglar.

Jag tror jag måste ryta i lite imorrn och tvinga min lördags-assistent och hjälpa mig göra lite snöänglar, ja, eller komma ned och upp i alla fall.

Har nämligen en känsla av att det kan bli en utmaning i att ta sig ned och upp nu när jag är lite indisponibel, so to speak.

Lovar foto på ängel med krycka!

Modern.

Idag tillverkas musik lite efter löpande-band-principen.

Slagdängor blir till dagsländor. Bara så där.

Men visst, det är lite kul med Gurkan-sånger och Sean Banan-dängor.

Och lyssna bara på "Fest hos Abdullah", vem skrattar inte åt den? Eller trallar på den?

Vi till och med Zumbar till den.

Men egentligen är väl denna typ av musik inget nytt, eller hur?

Undrar om man kan Zumba till denna?

Envis.

Dag 6.
Snart har det gått en vecka sedan operationen.

Seriöst, i söndags trodde jag på fullt allvar att jag aldrig skulle fixa denna smärta.

Och jag har fortfarande ont, tro mig.

Men nu idag har jag gåtränat i vardagsrummet - sakta och hackigt. Smärtfyllt.
Och jag har gjort lite cirkulatorisk träning.

Och ja, jag har tränat lite mage, lite triceps... Men eftersom man inte får hålla på så man blir varm och svettas så blev det så lite att jag nästan skämdes, haha.

Nu ska jag vila - med foten i högläge, ovanför hjärtat såklart.

Anonym.

Jag tror jag stött på en så kallad energitjyv.
Här på min blogg.

Visst är det trist?

Man får självklart tycka vad man vill om precis allt.
Även denne "Anonym".

Men bara för att man till exempel inte gillar en grej, behöver man väl inte racka ned på den saken, eller uttala sig på ett både fördummande och fördömande sätt?

Till exempel, jag gillar inte golf. Jag har en hel massa åsikter och tyckanden i bakfickan.
Och jag har inga problem att stå för dem i en eventuell diskussion.
Men jag skulle ALDRIG, läs: ALDRIG, uttala mig på ett nedvärderande sätt eller klanka ned på de som utövar sporten i fråga.

Och jag gillar definitivt inte att bli anklagad för att jag agerar fördömande. Särskilt inte av någon som har mage att kalla sig "Anonym".

Det här är min blogg.
Jag väljer vad jag skriver om.
Hur jag skriver.
Att jag skriver.

Passar det inte - låt bli att läsa.
Är du här för att gnälla och anklaga - gå någon annanstans.
Är du egentligen en glad skit men inte kommit ut än - kom ut och var glad och varmt välkommen till min blogg.

Onion or.

Noooo. No onion.

A Bunion.

Eller Hallux Valgus.

Dag 5.

Ont. Ont. Ont. Men det är ändå bättre. Jag kan sätta ned foten så jag behöver inte hoppa omkring på kryckor 24/7 - puh!

Men vackert är det INTE. Nu. Än.

Prata illa.

Om och när man slår ett slag för sin favoritsport eller favoritidrottsform, måste man då samtidigt racka ned på andra former?
Är det det som är viktigt?
Varför dömer man andra och deras "grej"?

Frälzt.

I'm addicted.

I'm saved, or in Filippino, nai-save.

I'm in looove.

...to Zumba

...in Zumba

...with Zumba

Nu håller vi på att busa ihop ett zumbapass med lite nostalgikänsla, lite crazy 80-tal.

Jag har önskat mig en låt och en korre - och blev tillsagd att hålla den själv, haha.

Of course - men då blir det på mina villkor.

Eller på min fots villkor.

Det blir en Zlap Dance med stol till denna:

Ett under.

Javisst är det ett under.
Ett under att jag, än så länge, inte slagit halvt ihjäl mig.

Det är nämligen inte helt simpelt att få med sig frulle in till soffan och mitt "benet-i-högläge-kudd-berg".
Kaffe, bajsdricka, smörgås, ägg, salt, medicin. Och tidningen.
"...lalalalala...på en å samma gång...lalalalala..."

Det är tur att jag lärt mig svära genom åren för det gör det hela lite lättare.

Dag fyra.

Idag har varit en bättre dag.
Bättre än igår. Hårfint.
Försöker - så gott det går - att vicka på tårna.
Jag tycket att jag vickar på dem, det känns ordentligt.
Men när jag tittar så syns det nästan inte alls.
Men det kommer väl.

Det är ju bara dag fyra. Trots allt.

Substitut.

Ingen träning.
Ingen Zumba.
Inga marklyft.

Än.

Så jag tröstar mig med lite gott te. Och som lite extra-extra unnar jag mig lite god choklad som jag fått av min fina vän Bettan.

På.På.På.På.AV.

Jamenvisst.

Glad och posistiv efter dagens dejt - som för övrigt innehöll både glada miner och frisk luft - fick jag med mig en skön energi hem.

Plockade och sorterade lite tvätt - på ett ben.

Bar undan lite av min disk - på ett ben.

Rensade undan lite efter mig, så där rent allmänt - på ett ben.

(Nej, maken var inte hemma)

....

...Jävlars vad ont det gjorde när jag lite lätt slog i tårna i min lilla byrå.

Så ont att jag liksom bet mig i fingrarna (ja, nu har jag bitmärken där) för att inte skrika rakt ut.

Så ont att jag sjönk ihop som en våt fläck.

Så ont att hela svordomsvisan kom ut ur munnen på mig på mindre än tio (10!) sekunder.

Nu sitter jag.

Och här tänker jag sitta till maken kommer hem och tröstar mig.

Sådeså.

Pökvänlig.

Inbjudande? Nääää. Inte direkt va'?

May I present Mrs Klumpfot..

Träning.

Kan helt ärligt säga att sedan i lördags har jag överhuvudtaget inte ens tänkt på träning.

Inte längtat.

Inte saknat.

Inte kännt lust.

Men så slog det mig - pang!

Jag tränar ju hela tiden, typ.

Hoppar på kryckor - starka armar.

Enbensknäböj när jag ska sätta mig ned och resa mig upp.

Bålträning när jag ska i och ur sängen, när jag hoppar på kryckor...

För att inte tala om grym tricepsträning när jag skulle tvätta mig ikväll.

Vi har ju ingen dusch - utan bara badkar - så det blev till att sänka sig ned i badkaret, sakta och kontrollerat...stark i magen.

Imorrn blir det fällknivar på golvet, sådeså.

Fräsch.

Sådärja.
Nyduschad och fräsch.
Som en nyponros.

Ja, med undantag för lilla fossingen då.
Den fick åka Indiska-påse.

Ost?

Mmmm.

Chevreost är väl smaskens.

Men vad fan är Chevronosteotomi?

Haha. Det är operation av min fot. Hallux Valgus.

Ful-gör ont-knöl-bort-operation.

Metod?

Jag försöker röra på mina tår.

Vifta lite. Böja lite. Jag klämmer lite på dem.

I tre minuter.

Sedan gör det så satans ont.

Försöker läsa på lite om själva ingreppet. Upptäcker att det finns fler än en metod.

Jaha.

Och vilken metod har jag blivit opererad med?

Upptäcker även att i mina papper jag fick med mig hem efter operation så står det att läkaren pratat med mig efter ingreppet - ehhhh?!

Did not!

Detta innebär att det enda jag vet är att jag inte fick med mig några förhållningsregler, inga kryckor...nada, nothing, wala.

Vem kan man egentligen lita på...

Skrattar.

Med tårarna rinnande nedför kinderna hoppade jag in till vardagsrummet och tv:n.
Dags att äta lite frukost - smoothie och oxynorm.
Mumma.

Känner mig ledsen idag, inte bara för att det gör ont.
Idag är jag ju ensam hemma, dvs maken är i Stockholm och jobbar och sonen i skolan.

Så då gråter jag för att jag inte kan hämta kaffe själv...bland annat.

Men...så slår jag på tv:n och raskt byts gråten ut mot skratt.

Kan man göra annat än skratta när de visar "Jims värld"...?

Hahahahahahahaha.

No Pök.

Normalt sett brukar jag, vid den här tiden, checka in på Pökplatsen.
Nu checkar jag in, men om det blir någe Pök, ja det vete sjutton.

Som det känns just nu så räcker det med ett vinddrag på foten för att jag ska vråla rakt ut...

Hmm, låta bli eller kudde över huvudet?

Ljusglimt.

Lagom hög på piller.
Flottig i håret.
Glåmig.
Ont. Ont. Ont.

Och så ringer det på dörren.

Åhhhh, fina goa Bettan!

Hon sveper in som en frisk vind, glad och härlig, och hon har presenter med sig!

Ben & Jerry-glass, choklad och en rosa, vacker adventsstjärna!

Nu känns det lite bättre.

Dimman lättar.

Inatt har jag sovit aningens bättre.

Ja, förutom mardrömmarna då.

Det måste vara de där tabletterna som påverkar hjärnan...helt galna mardrömmar...brrr.

Jag känner mig liksom alldeles dimmig i huvudet.

Slö i hjärnan, typ.

Tror jag ska stoppa i mig några sådana här istället...omväxling förnöjer.

Reder mig.

Maken är ute med voffen på promenad.
Jag behövde vatten, helst in i vardagsrummet.
Vad göra?
Kryckor och vattenglas känns inte som en bra kombo.

Tur jag hade shoppat på ebay :-)

Religiöst.

Nu kommer det. Lite filosofi i smärtans och pillrens töcken. Ni får stå ut, helt enkelt.

Jag brukar säga, om någon frågar, att jag inte är religiös.
Att jag inte tror på Gud.

Men. Vad innebär det att tro, egentligen? Vad betyder det att vara religiös, egentligen.

Jag tänker lite så här, rätt eller fel.
Att jag tror på kärleken, på vänskapen, på min familj, på mina vänner.
Och jag tror på mig.
Ödmjukhet är fint. Och jag tror på det. Jag tycker det är bra.

Tacksamhet är vackert, men kan - för mig i alla fall - vara svårt.
Och då menar jag inte att det är svårt att känna tacksamhet. Jag menar att jag tycker det är svårt att behöva ta emot hjälp och att visa tacksamhet.

Oj, nu blev det komplicerat.

Det jag försöker säga är att jag vill kunna klara mig själv. Jag vill inte vara beroende av någon annan (läs nu: = av Stefan).

Det är därför jag försöker hoppa på kryckor, samtidigt som jag bär på mobil, dator, kaffe...

Envis, jag?

Hell.

Another day in hell.
Welcome.

Efter en mardrömsfylld natt - troligtvis pga oxynormtabletter - vaknar jag upp till en vidrig smärta.

Piller + vatten = varsågod och svälj.

In i dimman tack.

Sven.

Ni som känner mig vet att jag inte pallar att gråta och vara ledsen hur länge som helst.

Jag försöker - oftast - hitta någonting positivt i den för tillfället eländiga tilllvaron.

Typ en rolig sång och ett lika roligt minne från när jag var yngre och knappt gjorde annat än hoppade på kryckor.

Mardrömsliknande tillstånd.

Normalt sett brukar jag vid den här tiden skriva om Sköna Söndag.

Sköna Söndag, fylld med god frulle, härligt tuff träning, lång vovve-walk.

Moahahahahahahahaha.

Not today mate.

Idag har jag mest befunnit mig i ett märkligt rus.

Sovit lite här och sovit lite där.

Drömt märkliga drömmar.

Gråtit lite här och gråtit lite där.

Svurit en hel massa.

Men det har också funnits en del ljuspunkter.

Som när sonen kommer hem från affären och har köpt en ask smaskiga Physalis.

...bara för att: "Du gillar ju sådana mamma"

Vänner.

My best friends. At the moment.

Trångt.

Inte nog med att jag har gräsligt ont, lider av att inte kunna röra mig som jag vill, inte klarar mig själv...
Charlie har det tufft han också.

Normalt sett så är det ju han och jag. Vi är hemma tillsammans, vi gosar, vi promenerar...ja, jag är liksom flockledaren.

Nu är allt uppochner.
Ingen ordning på någonting.

Så han kryper nära. Så nära han bara kan.

Smärtstillande.

Hög som ett höghus.

Orkar inte hålla upp ögonen.

Sluddrar när jag försöker prata.

Tårarna rinner - jag gråter inte ens längre - men de rinner ändå.

Och så snurfar jag runt på facebook.

Och upptäcker den bästa smärtstillande-kombon ever.

Formel:

Knapra Oxynorm i maxdos + Alvedon + Kramar och kärlek från mina vänner via facebook = Ler lite och tänker, det ordnar sig.

1177.

Ännu ett samtal med 117.
Fick prata med en fantastisk människa, igen.
Snacka om jourhavande vän.
Har aldrig träffat henne.
Men ändå kändes det som att vi hade känt varandra i många, många år.
Hon lyssnade, förstod, visade mig respekt, gav en del råd.

Tänk om deras sätt kunde smitta till personalen på akuten?

Så, i med 2 oxynorm till, igen, vem vet - jag kanske kan få sova lite?

Snäll granne.

Tur man har snälla grannar.
Nu vilar foten i en specialkudde.

Aaaaaaj!

Nu jävlar släpper nervblockaden....
Vem knäckte mina tår!?

Ge mig mina piller syster Stefan!

Väntan.

Väntan är värst.
Trött. Hungrig. Nervös.
Jag vill INTE ha någon nervblockad i foten.
Jag vill sova. Pass out. Inte veta.

Jag tänker stå på mig.

Skojpiller.

Lite fjärilsbusigt känns det i magen.
Fladdrar lite.
Pirrar lite.

Har duschat med det där otroligt ruskiga Descutan...brrr...nu kliar det liksom all over.

Jag känner hur skinnet krympt ihop, typ.

Babbel, babbel.

Hutt på er.

Torris.

Gaaaaah!
Jag har precis klivit ut ur duschen.
Och helst vill jag duscha igen. Och igen. Och igen.

Å så vill jag bada i bodybutter.

I hate this.

Laddar mentalt.

Hela kvällen har jag gäspat - gäspat som en tok.

Egentligen är jag inte trött-trött...utan jag är nog mer nervös-trött.

Imorrn är det dags.

Då ska sågen fram.

Varför kommer jag och tänka på Alfons Åberg och "du rör väl inte sågen"...?

Passande namn på läkaren då....Dr Benkö.

Hysteriskt.

Naket.

Jahaja.

Maken kände inte igen mig.

Haha!

Klippte av mig barret i eftermiddags.

Kortelikortkort, indeed.

Som sagt, maken kände inte igen mig.

Vad göra?

Klä av sig naken så klart - det borde vara tillräckligt bekant.

Shorty.

Modigare och modigare blir jag.
Idag åkte håret av.
Känner mig mer än kaxig nu.

Juligt.

För varje år som går skalar jag bort ytterligare lite jul.

Och då menar jag INTE känslan "jul".

Utan mer allt pynt.

Julhysteri.

Konsumtions-orgier.

Satsar mer på känslan "jul".

Frid. Lugn & ro. Trivsamt. Varmt. Ombonat. Kramigt. Kärleksfullt.

Och julklappar.

Ja. Så är det.

Jag älskar att köpa härliga julklappar åt min familj, mina vänner, ja till och med Charlie och Mike ska ju ha julklappar.

Att hitta just "den där" julklappen. Som passar just den personen så bra.

Då känns det fint i hjärtat.

Men så klart ska vi busa lite också ;-)

Sista passet.

Lite sorgsen är jag allt.
På lördag är det dags.
Good bajs fula ondskefulla Hallux Valgus.

Så.
Ikväll var det sista passet - på ett tag - Zumba, AfroHouse, boxning...
Typ sex (6) veckor.

Voj voj.

Jag har inte hållt upp med träning så länge sedan september 2010 då jag opererade mitt diskbråck i nacken.

Brrr. Har en känsla av att det kommer bli tufft.
Men kanske lärorikt på kuppen.

Och knät ska få vila - på riktigt - det behövs.

Vem vet, jag kanske kan passa på att lära mig knyppla, eller knyta makrame'?

Busträning.

Vilket härligt gäng vi var på kvällens Zumba Toning!

Eller Zumba Toning med twist kanske jag ska säga.

Det var dessutom en himla kul twist - för att inte tala om hur svettigt jobbig den var.

Att blanda Zumba med hantlar, eller Toning Sticks, och sedan adda boxningsbus på det - det blir liksom extraordinary!

De flesta av oss var efter ett tag tomatröda i fejset, med svetten sprutandes everywhere, och flåsade like crazy.

Feeling happy!

Spännis.

Hihi.
Jag gillar verkligen att bli fotograferad i olika tränings-poser.
Det känns busigt :-)

Idag kände jag mig så där skönt stark.
Kunde ha kört på hur länge som helst.
Typ.

Så jag bjuder på en spännis-bild, haha!

Skalar.

Skala banan, "knäpp, knäpp", skala banan, "knäpp, knäpp"....

"Det var en gång en apa, som inte kunde...."

Jovars, jag fortsätter skala av och skala bort.

Bort med energitjyvar. Bort med sådana så kallade vänner som dränerar mig på positiva energier.

In med älsklingar. In med glädje & bus. In med positiv energi.

Helt enkelt.

Speedad.

Shit shit grönkålschips vilken eftermiddag det blev!

Speedad värre än en duracellkanin på uppåt-tjack vetja.

Pigg som en mört.

Smidig som en katt.

Stark som en oxe.

Happy.

Angelica, vad gjorde du med mig - egentligen?

Sopponsdag.

Mmmm.
Maken har gjort det igen.

Generöst.

Blir alltid lika glad - och förvånad - när folk, förbehållslöst, delar med sig.
Skulle bara in en snabbis på Konsum Oxbacken och där kostar det att stå, dygnet runt.

På väg mot betalapparaten åker en bil sakta förbi mig och en liten kille vevar ned rutan och ropar varsågod!

Och han skiner som en sol när jag utbrister "Tack så jättemycket!"

He made My day!

Ligga.

Lite nervös var jag.
Lite lagom pirrig.
Förväntansfull.

PT-träning med looovely Angelica - voj voj.

Å baske mig. Hon lyckades köra slut på mig - på ett skönt sätt.

Feta marklyft, plankor i olika varianter, fällknivar...

Ja, jag fick till och med ligga lite.
Först underst och sedan överst.
Men jag tycker nog att det var bäst att vara underst.

Avslutade med rörlighetsträning och en skön stånk- & frust-stretch i sann benen-brett-isär-anda.

Happylicious.

Välladdad.

Inför träning är det viktigt att ladda rätt.

Det kan liksom vara avgörande för om det ska bli success eller disaster.

Dock har jag en utmaning - jag har så svårt att äta riktig mat, alltså tillagad mat, innan träning.

Det måste gå MINST två timmar emellan.

Or else...

...tja, vem vill ha smaken av halvsmälta kalkonköttbullar i munnen i en skön Burpee...

...eller känna att den ugnsbakta laxen kommer ut genom näsborrarna när man ligger och kör Knees To Elbows?

Håll tummarna för att vi slipper den synen på gymmet idag va'?

Sovmorgon.

En dag i veckan brukar maken försöka arbeta hemifrån.

Det märks hemma hos oss.

På olika sätt.

Kvällen innan till exempel. Då sitter han gärna uppe en stund extra, tittar på en fotbollsmatch eller så.

Det är lyx, för honom.

Dagen då han arbetar hemifrån. Då ligger jag kvar i sängen, lite extra.

Det är lyx, för mig.

Nu känner jag mig fint piggelinpigg - med undantag för träningsvärken i sidfläsket som skyddar revbenen, för att inte tala om drillborrarna som sitter monterade i mina skinkor.

Blir spännande att köra träningspass med grymmaste PT'n Angelica idag.

Moahahahahahaha.