Upp som en sol.

Ned som en pannkaka.

Ja, jag gick in på Zumbapasset med en mycket tung ryggsäck - typ 40 kg tegelsten, mentalt sätt - och klev ut som pånyttfödd med härlig energi & kärlek.

Och ja, nu sitter jag här.

Med dålig hållning - som en hösäck, med ont i magen, med tungt att andas.

Och med tårarna som inte vill sluta rinna.

Märkligt hur det liksom bara kan vända.

Att först känna sig stolt och euforisk - för att nästa sekund få en käftsmäll så till den milda grad att jag känner mig totalt jäval hudflängd.

Som en lort.

Som en stor bajshög.

Inte-värd-ett-ruttetlingon-känsla.

Skam & skuld - du är värdelös.

Vi älskar inte dig.

Jovars. Superlativen haglar. Tätt som fan.